Vikten av läkarkontroll vid vapenlicens

I det nya vapendirektivet som diskuteras i EU parlamentet just nu (våren/sommaren 2016) debatteras det mycket kring läkartester.

Det låter ju rimligt att en person som vill ha vapenlicens skall vara frisk. Särskilt mentalt frisk. Miljöpartiet har tagit upp läkartester som förslag, men det röstades ner i LIBE. Det kan säkert dyka upp sådana förslag igen.

Jägare och sportskyttar har kritiserat förslagen.
Varför är vissa röster kritiska mot läkarundersökningar? Vad har jägare och sportskyttar att dölja? Skulle det inte öka Jägares och Sportskyttars legitimitet om vi stod bakom kraven på läkartester?
Det här är inga enkla frågor att besvara. Och det finns nog många olika röster inom både jägarkåren och sportskytterörelsen.

Vad uppnår man med läkartester? Jag som sitter vid skrivbordet och plitar ner detta inlägg har en viss erfarenhet av läkarundersökningar. Som dykare sen 15år tillbaka och dykinstruktör samt att jag är i 40års åldern så är läkarundersökningar inga konstigheter. Mina läkarundersökningar har varit rätt omfattande ett tag. Bland annat obligatorisk lungröntgen. Men jag har även stått i kö för att adoptera barn och i det utreds man också noggrant, och en fullständig läkarundersökning görs. För att bli godkänns för att adoptera måste man nämligen vara fysiskt frisk (och psykiskt, men inget mentaltest genomförs.)

Min bild av dessa läkarundersökningar är att det är mycket tveksamt om man skulle vid en sådan upptäcka eventuella mentala problem. Nu är jag ju ingen läkare. Men en fullt fysisk frisk person, skulle mycket väl kunna dölja en depression under ett sådant läkarbesök. Du får frågor om du är deprimerad, eller om du haft tidigare problem och eller diagnoser. Svarar man inte ärligt har jag svårt att tro att man lyckas sålla bort olämpliga personer. Jag har hört någonstans att dålig tandstatus kan vara en indikation på något mentalt problem, eller missbruksproblem visserligen.
För det är väl den mentala hälsan som skulle kunna sätta hinder i hjulen för ett vapenägande skulle man kunna tro. Varför skulle man behöva vara fysiskt frisk för att äga vapen?

Självfallet skall inte personer med depressioner, eller psykiska störningar som kan resultera i våldsdåd av något slag, eller självmord, få tillgång till legala vapen. Det är det ingen som tycker.
Frågan handlar snarare om hur man fångar upp dessa individer.

Men under debatten har det förekommitt tecken på att det inte bara är den mentala hälsan som ska ligga till grund för en vapenlicens. Bodil Valero i Miljöpartiet nämner i Jakt och jägare http://www.jaktojagare.se/kategorier/debatt/bodil-valero-(mp)-svarar-pa-kritiken-20160309-0a6bb0e8/ bland annat syntest.

Det låter ju helt rimligt eller hur? Varför skulle vi vilja ha personer med synproblem med vapen i samhället? personer som kanske inte kan se skillnad på en älg och en kompis i jaktlaget?

Alla som vet något om vådaskjutningar under jakt, vet att det oftast inte är den fysiska synen som spelar en spratt, utan det är snarare hjärnans förmåga att skapa mönster och samband av saker som gör att även helt perfekt seende människor kan se en älg i en buske, fast det inte står en älg där. I rapporten
Accidental firearm fatalities during hunting av Ornehult L, Eriksson A. Görs följande slutsats:
"During moose hunting, the victim most commonly was either mistaken for game or was standing beyond game. During small game hunting, the most common reason for death was improper handling of the weapon. Firing of defective weapons caused at least 10 fatal accidents. Alcohol inebriation was uncommon. It is unlikely that more restrictive firearm legislation would further decrease the number of fatal accidents. Instead, we believe that accidental firearm fatalities during hunting can be prevented by safer and more careful handling of weapons, including unloading weapons before transporting them; by replacing older weapons with more modern and safer ones; and by not allowing children to handle weapons. No shots should be fired until it is clarified that the target really is a game animal, and when hunting with rifles, the fields of fire should be clarified beforehand. Shooters at stand must be instructed not to leave their stands until explicitly told to do so." (I orginaltexten finns inga fetstilsmarkeringar.)

Men det är ju inget argument för att man ska tillåta halvt blinda personer med vapen kan tyckas, eller hur?
Nu är det ju så att skytte är en stor handikapp idrott. Det finns blinda skyttar som tävlar i paralympics i skidskytte bland annat. I princip alla skyttegrenar finns det folk med fysiska handikapp, och i de precisionssporterna som är olympiska grenar finns det helt blinda skyttar som tävlar med akustiska sikten. https://www.paralympic.org/biathlon .
Så i korthet kan man väl sammanfatta det hela som att det är väldigt underligt att ställa fysiska krav, så som man tex har i hemvärnet, eller i det militära på vapenägare (det har nämnts av vissa att de testerna man har i tex hemvärnet är en lämplig utgångspunkt att basera medicinska tester för vapenägare på) . Det är klart att lämplighetstester för folk som skall ingå i förband som kan hamna i strid är i stor grad baserade på fysisk lämplighet. Ett stridande förband kan ju inte direkt strida i rullstol. Men det finns INGA som helst problem med att tävla på elitnivå och sitta i rullstol, vara blind, eller ha annat fysiskt handikapp. Som exempel finns det även skyttar i dynamiskt sportskytte i rullstol https://youtu.be/V5R8FW-Ynio Det går också mycket väl att vara jägare, men inte fullt fysiskt frisk.

Självfallet skulle man kunna utfärda undantag. Men undantaget bekräftar regeln. Att börja skapa massa undantag för vissa skyttar, tex att blinda skulle ha ett undantag om de ägnade sig åt sportskytte, ter sig ju högst märkligt det med, med tanke på att antalet blinda som tar jägarexamen i landet är noll procent. Det behövs inget undantag för vissa skyttar. Det behövs inga synundersökningar överhuvudtaget. ingen jägare klarar jägarexamen med grava synfel. Kan man inte se den löpande älgen på banan, kan man inte heller klara skjutprovet. Än mindre troligt är det att man skulle klara hagelprovet med stora synfel. Det är ett försök att laga ett helt icke existerande problem, med resonemang som bottnar i djup diskrepans. De som lägger dessa förslag torde ha väldigt lite praktisk kännedom om jakt och skyttesport, hur den går till och bedrivs. Man har kanske på sin höjd en förståelse som grundar sig på att man läst in sig i vapenlagstiftningen. Men som alla vet står det inte i lagboken hur jägarexamens provet ser ut, eller vad som krävs för att skjuta kompetensproven i de olika grenarna i sportskytte.

Mentaltester är ett annat kapitel. Det finns ett stort problem med dessa, iofs finns många problem. (och vissa problem är inte till för att lösas. Vissa problem är till för att inte ens skapas i första taget)
Men det stora problemet handlar om med vilken återkommande tidsrymd skall de ske?
Om vi skulle ha mentaltester som krav för att bli beviljad licens, och mentaltestet inte skulle vara återkommande, så är det ju mycket möjligt att en Jägare är fullt frisk, men tio år senare drabbas av djup depression. Hur fångar vi då det.
Svaret är att vi behöver återkommande tester. Risken är väl annars att vi inte skulle fånga upp de vapenägare som är problematiska.
Med vilket intervall behöver vi ha dessa tester då? Hur tar vi reda på det? Jo vi måste ju gå på den farliga diagnos som man fortast kan drabbas av. Kan man tex gå från frisk, till psykotisk på en månad, måste rimligtvis mentaltesten ske med en månads mellanrum. Annars kommer testen som görs att i princip alltid fånga upp en person allt för sent. Och en person kan ha åtskillig tid på sig under sin sjuka period att begå allvarliga brott.

Ser ni var jag börjar komma med resonemanget?
Man kan ju hävda att mitt resonemang bygger på en allt eller inget princip, och visst kan man lägga sig någonstans i mitten. Men till vilken kostnad sker detta, och till vilken nytta?

De som förespråkar fysiska och mentala tester av vapeninnehavare måste först behöva göra en analys där man förklarar hur mycket problem detta löser, och till vilken kostnad det sker för samhället och vapenägarna. Det har man inte gjort. Ingen stans förklarar man med en uträkning hur många personer i Europas population vapenägare som man tror att man kommer att kunna identifiera som problematiska med dessa metoder.

om vi leker med siffran 20% av befolkningen ( http://www.livlinan.org/psykisk-ohälsa/psykisk-ohälsa-och-diagnoser.html) som någon gång uppvisar mental sjukdom som kan vara diskvalificerande för vapeninnehav, och detta yttrar sig i att de är sjuka i 15% (helt påhittade siffra av mig) av sitt liv som jägare eller sportskytt. så skulle 18 000 personer som har vapen, någon gång i sitt liv inte vara lämpliga att inneha detta.

Vi kan då enkelt kontrollera detta teoretiska resonemang mot verkligheten. Om det nu var så att 18 000 människor under sin levnadstid, som vi sätter till 75 år inte skulle varit lämplig att innehav vapen skulle vi haft 18000 självmord, och mord med legala vapen i Sverige de senaste 75 åren. Antalet brott med lagliga vapen i Sverige ligger på runt 2 per år. Resterande torde då vara självmord.

2014 hade vi 1500 självmord (wikipedia). 10% sker med vapen (wikipedia) , och vi antar här för enkelhetns skull att alla dessa är med lagliga skjutvapen. så om vi har 150 självmord per år med skjutvapen så har vi en siffra på 11 200 självmord med skjutvapen under 75 år. Så minna gissningar kanske inte är helt fel (jo antagligen. Jag begår säkert en mäng fel med uträkningarna ovan, och alla siffrorna har en "whatif" factor som är abnorm. Det liknar nog en viss justitiekanslers sannolikhetsberäkningar för att quick skulle vara en mördare änn något vettigt, men fortsätt läsa för all del. Det finns ingen poäng ändå att angripa mig med siffrorna som utgångspunkt. )

Om vi hittar dessa personer med mentaltest och fråntar dessa, 150 personer per år , sina skjutvapen innebär det inte att vi räddat livet på dessa. Skjutvapen är inte en förutsättning för att begå självmord. Siffran var att 10% av självmorden sker med skjutvapen. De flesta självmord sker inte med skjutvapen, och att vi tagit skjutvapen från personer som är självmordsbenägna innebär inte på något sätt att vi hindrar dem från att begå självmord. Det är troligt att en stor del av dessa skulle ta sina liv med andra medel än vapen, om tillgång till vapen saknades.

Och för att motverka detta, så måste vi ta hänsyn till att 15% av en persons livstid kan vara med psykisk sjukdom, och då får vi någon sorts frekvens på att det skulle vara lämpligt med mentala tester vart 6,6 år
Detta förutsätter också att de mentala testerna är 100% tillförlitliga. Skulle testerna inte vara det så måste man väl öka frekvensen av tester.

Alltså. Är det rimligt att ha återkommande mentaltester för att för komma till rätta med 2 personer per år som begår brott av en population på 600 000.

Är det rimligt att ha återkommande mentaltester för 600 000 för att 150 personer inte skall ta livet av sig med vapen (och en stor del av dessa kommer ta livet av sig i alla fall)?

Och även om vi ansåg det rimligt, så är det ju knappast så att det skulle vara ett hundraprocentigt skydd. Vi skulle fortfarande med stor sannolikhet ha 2 legala vapenägare som begår brott per år, och runt 1500 personer per år som tar livet av sig.

Och priset skulle vara att du som handikappidrottare inte skulle få syssla med skytte, och att kanske 20% av jakt och jägarkåren någon gång skulle få sina vapen beslagtagna.

Jag hävdar att det är orimligt att tänka så här. Alla mina små uträkningar kan ni bortse från. Jag anser att det inte behöver göras några uträkningar för att försvara mitt argument att det inte behövs.

De som behöver göra korrekta uträkningar och konsekvensalalyser är det som påstår att det har effekt. De behöver motivera varför denna lagändring behöver ske, och de behöver motivera dess kostnader och konsekvenser. Inte jag.